en liten början.

Jag satt häromdagen och läste min tidning, en dag som så många förut.
Då såg jag en bild av en gumma med en stor tung säck på sin rygg.

Jag trodde inte mina trötta, ålderstigna ögon, gnuggade dem med händerna mina som var fläckiga och krokiga efter mångårigt hårt arbete.
Det var som om jag inte ville ta bort händerna, jag ville ha tid att hinna reagera.
SAkta öppnade jag ögonen och kände omedelbart hur en kall ilning spred sig genom kroppen...

"Efterlysning!
Känner du igen damen?"

BIlden visar en en hemskt ful gumma med en näsa som såg ut som en rot, tuffsigt glest hår och ett par ögon under buskiga ögonbryn.
Det kändes som om hon tittade på mig rätt genom fotografiet.

Varnande?!..


Allt började för länge sedan och ändå kändes det som om det var alldeles nyligen.
Det v ar när man samlades kring radion på kvällarna och vedklabbarna spred knastrande sin värme i stugorna.

I en av dessa små stugorna bodde en häxa.
HOn var ful som stryk.
Hennes tänder gick att räkna på en hand, hon hade bara ett öra och örsnibben hängde ända ner till axeln.
På andra sidan syntes där att det suttit ett öra en gång i tiden.
Näsan såg ut som en stor rot och ögonene plirade under ett par buskiga ögonbryn.
Håret, som vare sig blivit kammat eller klippt, hängde i glesa testar från en gråblek hjässa.
Hon rörde sig tungt och klumpigt i sina ihoplappade kläder. och var hon än gick så bar hon över axeln en tung säck.
Den lämnade hon aldrig utom synhåll.

Ingen visste var hon kom ifrån.
En vårdag några år tidigare hade hon plötsligt flyttat in i den slitna lilla stugan.
Till en början satte vi i byn inte ihop henne med de konstigheter som hänt.

Kyrkklockan hade stannatoch ingen urmakare kunde förklara varför.
Alla kom fram till samma sak, det var inget fel på klockan.
Det skramlades till en ny klocka men det var ingen som fick den nya klockan att fungera heller.
Oron spred sig i byn och snart hade den vuxit till rädsla.
Många av de äldre sa att Gud hade överggivit byn.
Till och med den dödsdömde Sven var uppe på benen och försökte finna en lösning på problemet med kyrkklockan.

Så här i efterhand kunde jag se att detta bara var det första av flera underliga händelser som skedde sedan häxan flyttat in.
Första gången jag tänkte tanken att hon var en häxa var när jag och Bengt skulle gå och fiska.
Vi hade täljt våra egna metspön och fixat lina och krok.
Vi skulle gå upp till forsen där vi egentligen itne fick vara.
Bengt klättrade ut på ett omkullfallet träd, för att nå ut med spöt längre i vattnet.
Trädet brast och Bengt föll med ner i forsen.
Det vilda vattnet svalde hans lilla kropp och forsens dån tystade hans skrik på hjälp.
och sen var han borta, neddragen i de strömmande virvlarna.

Jag stod stel av skräck och kunde inte röra mig.
paniken spred sig i mig och tårarna föll nerför mina kinder.
När jag står där hjälplös hör jag ett dovt plaskande och jag vänder mig om och ser en stor våg dra sig fram genom forsen som om den ahde ett mål.
Den dånar, plaskar och så försvinner vågen.
Kvar på marken ligger Bengt.
Jag springer fram, Bengt tittar upp men det är som om han inte såg mig först.
Jag ropar hans namn oc hser efter en stund ett igenkännande i hans ögon.
Han tittar bort från mig och tittar över på andra sidan forsen, jag följer hans blick och upptäcker ryggen på en människa med hoplappade kläder, bärandes på en tung säck försvinna in mellan träden.
-Det var hon sa Bengt och pekar inåt skogen han märker inte att jag klappar på hans iskalla, genomblöta kropp, jag måste känna på honom för att förstå att han ligger där bredvid mig.
Han tittar tillbaka på mig och han märker inte att vattnet rinner genom hans ögon